Huset som växer med oss – och vi med det
När vi flyttade in i vårt hus kändes det enormt. Så mycket plats, så många rum. Vi fantiserade om hur vi skulle fylla varje vrå, om middagar i köket och långa sommarkvällar i trädgården. Men ganska snabbt upptäckte vi att huset inte bara var en byggnad – det blev en del av vår familjehistoria.
Ett hus är aldrig bara väggar och tak. Det är barnens första steg i hallen, kaffekoppen i köksfönstret, grannens vink över staketet. Det är ljudet av kluckande avlopp (som alltid lyckas uppstå på fredagskvällen) och den där skavande dörren som aldrig blir oljad.
Renoveringar med ett hjärta
Första året gjorde vi bara småfix – målade, flyttade om, hängde tavlor. Men ganska snart blev det större projekt. Köket var första stora grejen, och jag tror vi alla minns hur vi i flera veckor lagade mat på en kokplatta i vardagsrummet. Det var stökigt, ja, men också en av de mest sociala perioderna i vårt liv. Plötsligt satt vi på vårt industrigolv Borås och åt pasta ur djupa skålar, skrattade åt hur konstigt det kändes och planerade hur det skulle bli när köket var klart.
När det väl stod färdigt kändes det som om vi fick ett nytt hem. Huset blev mer vårt, mer personligt, mer levande.
Familjens rytm i huset
Huset lär oss mycket om familjeliv. Vi ser hur barnens rum förvandlas – från färgglada lekhörnor till tonårsrum med posters och gitarrer. Vi märker hur behovet av förvaring växer, hur tvättstugan aldrig räcker till och hur vi drömmer om ett extra badrum.
Varje liten förändring i familjen påverkar huset – och tvärtom.
Att leva med drömmar (och halvfärdiga projekt, som man fått inspo av från sina trägårdsutbildningar)
Vi drömmer om altan, om växthus, om att kanske bygga ut vinden. Men vi har också lärt oss att det är okej att inte göra allt på en gång. Ibland blir drömmen en plan, ibland får den vila tills rätt tid kommer.
Det finns en charm i de där halvfärdiga projekten också. Den där hyllan som aldrig kommit upp blir en påminnelse om att livet händer. Att vi jobbar, hämtar barn, lever vardag – och att huset faktiskt står kvar ändå.
Små guldkorn i vardagen
Det jag uppskattar mest är hur huset bjuder på stunder man inte planerat. Att komma hem en fredag, dra på sig tofflorna och känna doften av trä i hallen. Att sitta på trappan med en kopp kaffe och höra barnen leka i trädgården. Att höra regnet smattra på taket och veta att man är hemma.
Renovering, vardag, kaos och mys – allt blandas. Och just därför känns huset som mer än en byggnad. Det blir en ram till våra liv.
Så, till alla som ibland suckar över damm, målarfärg som inte täcker och listor som aldrig blir kortare: ta ett djupt andetag. Titta runt och se allt ni faktiskt redan gjort. Huset växer med er, och ni med det. Det är inte perfekt – men det är ert. Nu ska jag och min man iväg till advokat Varberg, så vi hörs lite senare!…
Fortsätt läsa